mahlen

Jag vill bara få something of off my chest, som man säger:

Alla små problem är så himla töntiga i jämförelse med det värsta som kan hända. Jag trodde folk skulle tänka om över sina liv nu när det värsta HAR hänt i närheten.

Jag tänkte på detta när jag höll på att glömma min plattång på vägen hit hem, att tidigare hade det varit en total katastrof. Nu tänkte jag "jaha, ja dethade ju vart synd".

Samma sak gäller det med självömkan. Det är den fulaste egenskapen jag vet nu för tiden. Att tycka synd om sig själv så till den milda grad att andra råkar illa ut eller mår dåligt på grund utav det. Då har det gått för långt. Så får det inte vara. Är det någon anledning till att tycka synd om sig själv, så tycker jag man ska dela det med andra. Man kan inte hjälpa sig själv, man behöver någon annans hjälp för det.

Jag vill bara skriva av mig lite nu och dela med mig av mina tankar, tar någon åt sig så får de göra det, för då betyder det att det finns rum för förbättring.

Jag vill inte att alla ska börja bli extremt sympatiska till allt och alla, men man kan åtminstone visa lite empati. Empati är däremot en av mina topp fem egenskaper. :) Det borde alla få i julklapp av tomten.

Jag gillar er jäkligt mycket <3 och det vet ni.

Så var det avklarat. Min bror är begravd och lagd till vila. Alla varma tankar ochordjag mottagit idag har stärktmig och min familj något så otroligt. Att Jacquie, Eriks flickvän kommit hit från Vancouver är så otroligt stort och något jag aldrig kommer glömma.

Nu kan man äntligen lämna det tråkiga bakom sig och skapa sig sitt nya liv. Och som min gudmor sa idag: "Sorg är inte motsatsen till lycka, det är bara efterstoden av glädje. De som känner sorg, har även känt stor glädje." Det stämmer något otroligt mycket, och det är nu man ska tänka på all bra tid vi haft med Erik, och inte på att han inte finns längre.

Nu har vi honom på rätt sida av jordklotet, och även om jag inte är särskilt religiösav mig så hoppas jag på att få stöta på honom när det är min tid. Nu vet jag även vart jag och resten av min familj ska begravas, och om allt går som det är tänkt, så kommer jag bli sist kvar.

Alltså, jag trodde jag gick och levde kvar i sorgen. Då kom mina föräldrar hem, och jag insåg att de fortfarande kände som om att det hände igår. Känner mig hemsk, men försöker samtidigt intala mig själv att Erik inte hade velat att vi gick och var ledsna i evigheter efter honom.

Jag kan inte sluta känna det som om att jorden kommer gå under på onsdag, på begravningen. Jag kommer ha vätskebrist efter alla tårar.

Att Dennis inte stöttar mig för fem öre gör nog mest ont. Ja nu hänger jag ut dig, det förtjänar du. Jag hade gett allt för din skull om det varit omvända roller. Förstår mig inte på dig, efter snart två år borde du ha något att säga när jag söker stöd.

---

 Nu ska jag sluta vara ett sånt emo och läsa lite idiotbloggar; Kissie, Dessie och whatsherface. Tänk att leva i en värld där det värsta som händer är att pappsen vägrar ge dem pengar. Det vore himmelriket.

Sen ska jag ta och se fram emot imorgon, då det blir midsommarfirande med det som är kvar av lilla familjen. Sen att träffa mina älskingar på kvällen i Örebro lyser upp mina dagar något så otroligt just nu. Även om det bara blir några av älsklingarna, så blir det älsklingar. :) Ni betyder grymt mycket nu i denna mörka tid, hoppas att ni vet det. Bara tanken på att jag har er där värmer så mycket, ni behöver inte ens säga något, finns bara där. Det är mer än nog.

Jag kan faktiskt säga att jag älskar er.

Just nu ligger jag och väntar. Väntar på att mamma och pappa ska komma hem. Jag har bakat två pajer åt dem, och gjort en grekisk sallad.

Rabarberpaj med vanilj och farinsmuldeg, och en hallonpaj med chokladsmuldeg.

Hoppas de kommer tycka om det.

Verkligeheten kommer dock komma tillsammans med dem. Urnan, med min bror i.

Mamma och pappa vill ha med mig och träffa prästen tills begravningen imorgon. Vet inte om jag orkar. Får se.

Nu tycker jag de kan ta och komma hem, de har varit borta i 3 veckor, saknar dem något otroligt.

Äntligen får man se skymten av solen. Började nästan tvivla lite på om den slocknat eller ej.

Idag ni, så ska jag hem till skogen och fixa iordning allt tills mina päron kommer hem från Kanada imorgon. det blir rätt mysigt, för jag tycker faktiskt om att vara ute i skogen dock kanske inte ensam, det blir lite väl jobbigt, men ja, en dag eller två ska jag väl klara mig, är väl samma sak som att sitta här som att sitta där. Sen kommer jg ju umgås massvis med mig lilla mormor, vilket jag faktiskt tycker jättemycket om, för hon är nog den piggaste lilla 77åringen jag känner till. Som i förra veckan, då var hon med mig och bror och travade ved i en timme eller två, det är rätt beundransvärt.

Nä, nu ska jag glo på ett avsnitt av I huvudet på Gynning, så ska jag traska till bussen sen. Ha det bra. :)

Jag har fått det där djupet jag tidigare saknat. Livet är skörare än man kan ana. Ditt hjärta kan stanna mitt i natten. Det vet jag nu. Jag lägger ihop det med töntiga och odrägliga Torsten, så har ni "nya" Malin. Det är den enda skillnaden, och det är jag rätt nöjd med.

Sen har jag inssett att jag snart levt två decennier. Vilket är sinnesjukt, då man aldrig trodde att den dagen man fyllde 20 skulle komma när man hoppadde hage på skolgården för 10 år sen. Sen en sån grej som att man kan säga "ja det var typ 12 år sen jag gjorde det sist", får en ju att låta uråldrig. Kanske är dags att ta sig i kragen och kliva in i det nästa decenniet med huvudet högt. Jag har en bild av hur jag vill bli, både inombords och till det yttre. Dit ska jag ta mig innan jag blir 20. Banne mig.

Självklart ska man inte ta sig på för mycket allvar bara för man blir 20, verkligen inte, snarare tvärtom. Självdistans är den egenskap jag sätter främst efter vänlig. (Jag tror någon har spelat lite för mycket Sims 3).

Sen det tuffaste jag upplevt på länge idag, var när jag låg och tänkte "Äh, jag skriver och frågar Louise om inte hon vill med upp på stan", sagt och gjort, jag skriver hej, och hon förklarar att hon precis tänkt skriva till mig, och jag frågar då vad hon ville. Svaret blir "Jag undrade om du ville med upp på stan". Great minds think alike som jag tjatade om när jag precis träffar Dennis. Nu till det läskigaste. 10 min senare ringer Emelie och frågar om jag inte vill komma upp på stan.

Hur ofta häder något liknande på en skala? Med tanke på att vi inte setts sen vi alla var på Björnstugan förra veckan.

Wierd shit dude.

En sak jag ligger och tänker på nu när jag lindat in mig i min kokong av täcken, är att världen runt omkring faktiskt fortfarande lever vidare. Jag tänker också på saker som kan verka viktiga för andra, alla saker folk hänger upp sig på.  Jag önskar jag kunde ta över alla såna tankar mina vänenr har, eftersom jag skulle kunna ta all den skiten i en handvändning nu.

Alla små problem med pojkvännen, de kan vänta. Begravningen kommer först.
Oroa sig över universitetet, varför? Det kommer gå som det går, varför oroa sig över något man inte kan kontrollera?

Det enda jag är riktigt riktigt rädd för, är att mina vännner håller på att försvinna. Jag är inte samma gamla Torsten längre, och det antar jag börjar märkas nu. Men då vill jag bara säga, att jag tror ni skulle gilla den nya Torsten minst lika mycket. Jag vet att jag iallafall gör det.

Jag har precis hamnat i sorgfasen. Sådär 3 veckor efter det som inte får hända hände. Varför kommer det nu? Jo för att det är nu jag landat, det är nu jag tillåtit mig själv att vara svag. Det är nu jag förstår att den 24e juni kommer jag få begrava min egen bror som bara blev 26 år.

Det är nu jag förstår att mina barn inte kommer ha några kandensiska kusiner, att vi aldrig kommer bli gamla tillsammans och får gå på varandras bröllop. Det är nu jag inser att jag bara har en bror. Att jag inte kommer kunna åka till honom och plugga en termin. Att jag inte längre är ett sladdbarn, att jag aldrig kommer få se hans leende dela hans ansikte på hälften, och få se hand adamsäpple åka upp och ner när han skrattar så man nästan blir rädd att det kommer fastna uppe i huvudet. Det är nu jag förstår att jag och Jacquie aldrig kommer bli sisters in law, och att Dennis aldrig kommer kunna berätta för Erik att han också fått jobb inom spelbranschen. Att min bror togs bort säkert 60 år för tidigt. Att vi bara är fyra. Att han aldrig kommer tillbaka. Att han aldrig kommer få se mig växa upp. Att han missade min student med två veckor. Att han alltid kommer saknar.

Jag har låtit bli att visa hur jag känt, mest för att orka med att ta studenten, jag har ställt in mig på standbyläge. Sen har jag låtit bli att visa det för mina kompisars skull. De skulle försvinna för det här är något som skrämmer folk, och skärmar av de drabbade. Folk vill bry sig, men vågar inte. Det är den stora elefanten i rummet som ingen vågar prata om.  Jag vill inte behöva visa. Men jag måste. Så nu skärmar jag av mig. Jag vill inte visa mig svag, för det finns ingen som kan trösta mig, det finns ingen som kan ta tillbaka honom.

Det finns ingen Gud, även om man vid såna här tillfällen vill tro det, för om han fanns så skulle han aldrig ha tagit min bror. Erik var förmodligen den godaste människan på denna planet, och det säger jag inte bara för att. Efter att ha läst alla kondoleanser på hans Facebook förstår jag att han var många människors bästa vän och största inspirationskälla. Även min. Jag har alltid försökt göra honom stolt över sin lillasyster, och efter vad hans arbetskamrat har sagt, så lyckades jag.

---

Sen för att prata om bagateller, som att jag började gråta på studenten, helt förståeligt egentligen med tanke på att mina föräldrar var på andra sidan jorden och försökte ordna allt med kremering oh försäkringar och jag vill inte veta vad, och att min bror dött för två veckor sen. Det som sårade mig var att några av de som jag ville ha hos mig, totalt  sket i mig. Sen att jag går och har skuldkänslor, det kan jag inte förstå. Det är fel. Jag hade rätt i att gråta. Jag HAR rätt i att gråta.

Jag kräver inte att folk ska förstå, tvärtom är jag glad att folk inte vet hur det känns att brinna inombords.

---

Jag tänkte bara avsluta med ett litet minne jag har, som nog är det allra finaste minnet jag har av mina bröder;

Erik hade hamnat på sjukhus och skulle ta bort blindtarmen. Då sa Niklas till honom:
-"Om man kommer på om 20 år att man kan flyga så länge man har kvar sin blindtarm, då ska du få flyga med mig."

Jag älskar mina bröder mer än något annat på jorden, och jag tänker aldrig låta någon glömma Erik. Det är det enda vi har kvar av honom. Minnet.