Det får inte vara såhär.
Jag har precis hamnat i sorgfasen. Sådär 3 veckor efter det som inte får hända hände. Varför kommer det nu? Jo för att det är nu jag landat, det är nu jag tillåtit mig själv att vara svag. Det är nu jag förstår att den 24e juni kommer jag få begrava min egen bror som bara blev 26 år.
Det är nu jag förstår att mina barn inte kommer ha några kandensiska kusiner, att vi aldrig kommer bli gamla tillsammans och får gå på varandras bröllop. Det är nu jag inser att jag bara har en bror. Att jag inte kommer kunna åka till honom och plugga en termin. Att jag inte längre är ett sladdbarn, att jag aldrig kommer få se hans leende dela hans ansikte på hälften, och få se hand adamsäpple åka upp och ner när han skrattar så man nästan blir rädd att det kommer fastna uppe i huvudet. Det är nu jag förstår att jag och Jacquie aldrig kommer bli sisters in law, och att Dennis aldrig kommer kunna berätta för Erik att han också fått jobb inom spelbranschen. Att min bror togs bort säkert 60 år för tidigt. Att vi bara är fyra. Att han aldrig kommer tillbaka. Att han aldrig kommer få se mig växa upp. Att han missade min student med två veckor. Att han alltid kommer saknar.
Jag har låtit bli att visa hur jag känt, mest för att orka med att ta studenten, jag har ställt in mig på standbyläge. Sen har jag låtit bli att visa det för mina kompisars skull. De skulle försvinna för det här är något som skrämmer folk, och skärmar av de drabbade. Folk vill bry sig, men vågar inte. Det är den stora elefanten i rummet som ingen vågar prata om. Jag vill inte behöva visa. Men jag måste. Så nu skärmar jag av mig. Jag vill inte visa mig svag, för det finns ingen som kan trösta mig, det finns ingen som kan ta tillbaka honom.
Det finns ingen Gud, även om man vid såna här tillfällen vill tro det, för om han fanns så skulle han aldrig ha tagit min bror. Erik var förmodligen den godaste människan på denna planet, och det säger jag inte bara för att. Efter att ha läst alla kondoleanser på hans Facebook förstår jag att han var många människors bästa vän och största inspirationskälla. Även min. Jag har alltid försökt göra honom stolt över sin lillasyster, och efter vad hans arbetskamrat har sagt, så lyckades jag.
Sen för att prata om bagateller, som att jag började gråta på studenten, helt förståeligt egentligen med tanke på att mina föräldrar var på andra sidan jorden och försökte ordna allt med kremering oh försäkringar och jag vill inte veta vad, och att min bror dött för två veckor sen. Det som sårade mig var att några av de som jag ville ha hos mig, totalt sket i mig. Sen att jag går och har skuldkänslor, det kan jag inte förstå. Det är fel. Jag hade rätt i att gråta. Jag HAR rätt i att gråta.
Jag kräver inte att folk ska förstå, tvärtom är jag glad att folk inte vet hur det känns att brinna inombords.
Jag tänkte bara avsluta med ett litet minne jag har, som nog är det allra finaste minnet jag har av mina bröder;
Erik hade hamnat på sjukhus och skulle ta bort blindtarmen. Då sa Niklas till honom:
-"Om man kommer på om 20 år att man kan flyga så länge man har kvar sin blindtarm, då ska du få flyga med mig."
Jag älskar mina bröder mer än något annat på jorden, och jag tänker aldrig låta någon glömma Erik. Det är det enda vi har kvar av honom. Minnet.
Det är nu jag förstår att mina barn inte kommer ha några kandensiska kusiner, att vi aldrig kommer bli gamla tillsammans och får gå på varandras bröllop. Det är nu jag inser att jag bara har en bror. Att jag inte kommer kunna åka till honom och plugga en termin. Att jag inte längre är ett sladdbarn, att jag aldrig kommer få se hans leende dela hans ansikte på hälften, och få se hand adamsäpple åka upp och ner när han skrattar så man nästan blir rädd att det kommer fastna uppe i huvudet. Det är nu jag förstår att jag och Jacquie aldrig kommer bli sisters in law, och att Dennis aldrig kommer kunna berätta för Erik att han också fått jobb inom spelbranschen. Att min bror togs bort säkert 60 år för tidigt. Att vi bara är fyra. Att han aldrig kommer tillbaka. Att han aldrig kommer få se mig växa upp. Att han missade min student med två veckor. Att han alltid kommer saknar.
Jag har låtit bli att visa hur jag känt, mest för att orka med att ta studenten, jag har ställt in mig på standbyläge. Sen har jag låtit bli att visa det för mina kompisars skull. De skulle försvinna för det här är något som skrämmer folk, och skärmar av de drabbade. Folk vill bry sig, men vågar inte. Det är den stora elefanten i rummet som ingen vågar prata om. Jag vill inte behöva visa. Men jag måste. Så nu skärmar jag av mig. Jag vill inte visa mig svag, för det finns ingen som kan trösta mig, det finns ingen som kan ta tillbaka honom.
Det finns ingen Gud, även om man vid såna här tillfällen vill tro det, för om han fanns så skulle han aldrig ha tagit min bror. Erik var förmodligen den godaste människan på denna planet, och det säger jag inte bara för att. Efter att ha läst alla kondoleanser på hans Facebook förstår jag att han var många människors bästa vän och största inspirationskälla. Även min. Jag har alltid försökt göra honom stolt över sin lillasyster, och efter vad hans arbetskamrat har sagt, så lyckades jag.
Sen för att prata om bagateller, som att jag började gråta på studenten, helt förståeligt egentligen med tanke på att mina föräldrar var på andra sidan jorden och försökte ordna allt med kremering oh försäkringar och jag vill inte veta vad, och att min bror dött för två veckor sen. Det som sårade mig var att några av de som jag ville ha hos mig, totalt sket i mig. Sen att jag går och har skuldkänslor, det kan jag inte förstå. Det är fel. Jag hade rätt i att gråta. Jag HAR rätt i att gråta.
Jag kräver inte att folk ska förstå, tvärtom är jag glad att folk inte vet hur det känns att brinna inombords.
Jag tänkte bara avsluta med ett litet minne jag har, som nog är det allra finaste minnet jag har av mina bröder;
Erik hade hamnat på sjukhus och skulle ta bort blindtarmen. Då sa Niklas till honom:
-"Om man kommer på om 20 år att man kan flyga så länge man har kvar sin blindtarm, då ska du få flyga med mig."
Jag älskar mina bröder mer än något annat på jorden, och jag tänker aldrig låta någon glömma Erik. Det är det enda vi har kvar av honom. Minnet.
Kommentarer
Trackback