LUPP-are

Jag har blivit en sån där människa som alltid har fullt upp. Nu har jag börjat på universitetet, i och för sig så har vi inte börjat läsa, men festa är väl det viktigaste med universitetet, eller har jag fel? Utöver det har jag jobbat hela dagen och kommer jobba en sväng imorgon, för att sen dra till Grankotten för lite kubb och grill. På söndag är det utomhusbio, och det blir riktigt nice kan jag tänka mig.

Jag har inte tid för kärlek. Jag har inte tid för mig själv ens. Nu på kvällen stannade jag upp och frågade mig själv hur jag mådde. Jag mår bra. Så bra jag mår nu har jag inte mått på över tre månader. Jag spelar roll, folk behöver mig, jag är en bra person som folk tycker om. Det har jag insett nu. Jag är dålig på att visa det, men jag behöver er alla mina vänner, ni betyder grymt mycket, även om vi inte träffas särskilt ofta nu, vilket är synd, men något helt naturligt.

I veckan ska jag dra igång med min träning. Jag ska verkligen den här gången. Jag ska, jag ska! Riktigt peppad känner jag.

Sen ville jag bara berätta att Bob Hund är nog bland det bästa som hänt svensk musik.

"Halloj, din gamla röööööv! Adjööö och Goddag!" Genialt.

Värme.



Jag minns att min bror skickade denna strip till mig. Att vi båda skrattade. Jag kan verkligen tänka mig honom nu, om man kunde komminucera med honom, att han skulle sagt "Oh, killarna vet verkligen vad de snackar om!" Tyvärr dör man IRL om man dör i Kanada.


Det finns en text som en av min brors vänner skrev kort efter min brors död. De som är intresserade kan ju få läsa den: http://dirkgerrits.com/2009/05/26/if-you-die-in-canada-you-die-in-real-life/

Idag var det tre månader sen jag vaknade ur min tupplur av att telefonen ringde, och det som inte får hända hade hänt. Det första jag gjorde var att spy. Jag blev så äcklad. Hur kan man få dö när man är 26 år gammal?

Mamma och jag var nere vid graven, som vanligt när vi ska någonstans så åker vi förbi, det har blivit en vana. Det vita korset ser så ynkligt och ensamt ut. Minns den dagen vi begravde honom. Solen stekte och Jacquie och jag lade ner våra vita och röda rosor (för Kanadas färger) tillsammans med urnan. Idag var det mulet, kallt och disigt fram tills vi vände tillbaka mot bilen, då sprack molen upp och precis som på film så lystes det vita korset upp, och jag fylldes av en varm känsla. Jag är inte troende på något sätt, men det kändes som om den där solglimten och den där varma känslan kom från en viss avsändare....

Singel, så white trash.

Jag hatar uttrycket/ordet singel, det är så white trash. Varför måste man kalla det något? Om jag skulle ge det ett namn skulle jag kalla det för att vara fri. Eller ensam. Man får välja själv.

Hur som helst. Vår era som pågick i ett år och elva månader har nått sitt slut, och det blev väl bäst så. I och med min brors död känns det som om vi växt ifrån varann och att vi bara hindrade varann i personlig utveckling. Just nu känns det som om vi utvecklas bäst på egen hand. Vi har hela livet framför oss, alla möjligheter finns kvar och det kanske låter klyschigt men det var nog bäst att det slutade såhär.

Jag har kvar mitt förtroende för Dennis och han kommer alltid att ha spelat en enorm roll i mitt liv, men det här var precis vad vi båda behövde.

Men ändå, nästan två års förhållande, som började som en Uppcon-fling, det är inte så illa pinkat va? ;)

En sån där dag.

Idag vaknade jag och hade bokstavligen talat tre påsar under vardera öga. Telefonbråk med pojkvännen halva natten. Fy sjutton tänkte jag, idag stannar jag inne...

Fram tills "morgonduschen", i.e. klockan halv sex. Då tänkte jag att nu får jag ta och rycka upp mig, vem hjälper jag genom att vara nere? Tre liter bodyscrub och tio minuter silverschampoo senare klev jag ur duschen, betydligt lenare och gladare än innan. Snart ska jag ut och fota med min Stina, som jag träffat alldeles för lite i sommar. Skäms på oss! Jag tänker rösta på en glass, och en stadsfotorunda. Det blir nog inte för svårt att övertala henne om det ;).


Skiten.

Jag förstår fortfarande inte hur människor kan bete sig som de gör.

Alla är så jävla fake så det är inte sant. Beter sig som om de bryr sig om varandra när de i slutändan bara vill rädda sitt eget arsle, och aldrig skulle offra något för någon annan.

Det är fan skamligt.

Hur kan folk stå rakryggade när de beter sig som rädda själviska små fasader?

Jag visst, jag bryr mig om mig själv rätt mycket, men jag bryr mig inte mer om mig själv än någon annan. Jag tror alla behöver någon som de kan bry sig mer än sig själva. Dock är en av de personerna död. Men man kan ändå bry sig. Jag bryr mig mer om min familj än om mig själv. Gör allt för att de ska vara nöjda och stolta.

Vad gör ni? Jo, skiter i andra och bryr er bara om er själva. Hur långt kommer det ta er? Hur mycket empati tror ni får från andra genom att vara själviska? None.




Sen behöver man ju inte ta all min galla seriöst. Tar man åt sig får man gärna göra det. Då är det dags för en förändring.


Utsliten.

Det finns så mycket jag borde tänka på, som jag bara låter flacka förbi. Tänk er en tunnel medmörka moln som sakta flyger genom, men då och då fastnar ett moln där, och stoppar upp alla de andra. Då du. Då mår Malin inte bra. Visar hon det? Nej.

Det syns inte utåt, och det har jag fått lära mig nu, för att stödja resten av min familj, det känns som om att alal ser till mig när vi står vid graven. Jag ler och säger något fint som får alla att skratta till lite av glädje. Inombords skriker jag tills luften tar slut i lungorna.

Jag gråter inte längre. Förut grät jag hela tiden när jag var ensam kändes det som. Nu ska det mycket till. Tunneln ska fyllas av mörka moln. 

Längst bort i tunneln börjar det ljusna för mig, jag har en chans att börja ett nytt liv. Den chansen ska jag ta. Samtidigt har jag ett mörkt moln som alltid suttit fast i tunneln. Och ett nytt moln, som skiftar i regnbågens alla färger. Det är min bror.

Det andra molnet, det mörka. Är något jag hoppas antingen ta död på, eller måla i min favoritfärg.




Jag saknar dig Erik... min största förebild.

Du.

Jag har bara en önskan; var dig själv. Du tjänar på det i längden. Åk inte snålskjuts någon annan, det kommer ändå komma fram i slutändan.




Själv är jag rätt nöjd med mig själv, vikten går åt rätt håll för en gångs skull, och jag har lyckats trolla bort både diskberget i köket och klädhögen i sovrummet.

Nu är jag mest sugen på att gå på bio och se Brüno, och om någon vecka vill jag se Inglorious Basterds. På premiären. Ska jag vara där. Utklädd till Taratino. Hur man nu gör det? :P



Jag ska börja copyrighta mig själv. Förstår ni vad pengar man lär få? ÅSM.

Yeah.