Shiver me timbers.
Jag har en känsla av att något snart kommer gå helt åt helvete. Något som kommer göra så ont, så ont och jag vill inte vara med. Jag vill gråta och gömma mig under en filt, men så får man inte göra!
Min hjärna, som ska föreställa vettig, säger mig att allt beror på att den 23:e maj närmar sig med stormsteg.
Dagen då inte bara min bror dog, utan även allt det vi var.
Dagen då jag föll ihop av maktlöshet.
Dagen då inget annat spelade någon roll.
Dagen då musik inte lät, sol inte värmde, vind inte svalkade.
Mitt hjärta, som är det minst pålitliga jag vet, säger mig att min värld än en gång kommer gå under.
Något som får mig att gråta.
Något som kommer göra mig tom.
Något som ingen någonsin skall behöva uppleva.
Något som gör att mina händer darrar.
2008-2012
2008
En Malin som trodde hon visste allt, men hade ett självförtroende som kan jämföra med en vädurskanin. Social kompetens som en lite lätt förståndshandikappad 2-åring. Hållning som en säck potatis.
2012
En Malin som egentligen inte vet någonting om särskilt mycket, och med ett alldeles för stort ego för den redan massiva kroppshyddan. Arrogant, krass och rent utsagt en dryg jävel. Fortfarande hållning som en säck potatis.
Måste dock ändå säga att jag inte skulle göra någonting för att få vara den Malin jag var för 4 år sedan. Min kappsäck med erfarenheter börjar bli tung, jag vet inte hur många blå skåp jag skitit i eller hur många tår jag klivit på.
Men gosh darn it, det är den jag är.
The lost art of projectile vomiting through text.
Att inse att jag är en genomusel människa har precis slagit mig över nyllet. Som ett riktigt slag med baksidan av handen. Rätt åt mig. Det förtjänar jag. Vem är jag att sätta mig själv i främsta rummet? Vem är jag att se till mina behov framför andras. Skärpning!
Att göra:
Att göra:
- Ha lite jävla självdisciplin och karaktär.
- Sluta vara så förbannat bekväm och lat.
- Var inte så sjukt naiv.
- Stå för mina handlingar och beslut.
- Inse mina begränsningar.
Så. Det kan inte vara så sjukt svårt. Nu kör vi!