mahlen

Alltså, jag trodde jag gick och levde kvar i sorgen. Då kom mina föräldrar hem, och jag insåg att de fortfarande kände som om att det hände igår. Känner mig hemsk, men försöker samtidigt intala mig själv att Erik inte hade velat att vi gick och var ledsna i evigheter efter honom.

Jag kan inte sluta känna det som om att jorden kommer gå under på onsdag, på begravningen. Jag kommer ha vätskebrist efter alla tårar.

Att Dennis inte stöttar mig för fem öre gör nog mest ont. Ja nu hänger jag ut dig, det förtjänar du. Jag hade gett allt för din skull om det varit omvända roller. Förstår mig inte på dig, efter snart två år borde du ha något att säga när jag söker stöd.

---

 Nu ska jag sluta vara ett sånt emo och läsa lite idiotbloggar; Kissie, Dessie och whatsherface. Tänk att leva i en värld där det värsta som händer är att pappsen vägrar ge dem pengar. Det vore himmelriket.

Sen ska jag ta och se fram emot imorgon, då det blir midsommarfirande med det som är kvar av lilla familjen. Sen att träffa mina älskingar på kvällen i Örebro lyser upp mina dagar något så otroligt just nu. Även om det bara blir några av älsklingarna, så blir det älsklingar. :) Ni betyder grymt mycket nu i denna mörka tid, hoppas att ni vet det. Bara tanken på att jag har er där värmer så mycket, ni behöver inte ens säga något, finns bara där. Det är mer än nog.

Jag kan faktiskt säga att jag älskar er.