Vi har varit borta, så länge att vi minns.

Att gå från en dag till en annan. Att ena dagen hinna umgås med 23 viktiga personer (ja, jag vet, 23!!!) och gå till en dag där man knappt lättar på huvudet från kudden trots att ena höften värker av att ha legat på den hela dagen. Känner mig så ynklig, så hjälplös, så naken och hemsk. Finns nog ingen annan känsla som jag hatar så mycket.
Då ställer jag mig själv frågan: Klarar du inte av att vara ensam en endaste dag ditt lilla patetiska äckel? Svaret blir nej. När jag är ensam så tänker jag. När jag säger tänker så är det något negativt. Jag minns. Jag saknar.

Jag grät idag. En tår. Det är så mycket det någonsin kommer. Tragiskt att känna sig som en japansk tsunami på insidan men att bara kunna släppa ut en liten tår genom dammluckorna. Darn this exterior som jag byggt upp de senaste två åren. Ska det vara så ska det fan vara. Dags att ta tag i saken.

Behåll din illusion - tvångstankar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback