Bara för att spä på skiten...
ɪt wəz ˈwʌn əˈklɑk || ˈles ðən ə ˈkwɔːtə r əv ən ˈaʊə 'leɪtə | hi ə'raɪvd ət ði 'aɪlənd | ən meɪd 'streɪt fə 'weə | hi 'njuː ði 'əʊld 'hʌt tə 'biː | 'faɪndɪŋ ɪt wɪð'aʊt eni 'dɪfəkəlti || tə 'seləbreɪt hɪz 'gʊd 'fɔːtʃən | 'dʒæk 'eɪt 'wʌn əv ðə rə'meɪnɪŋ 'sænwɪdʒɪz | ən 'dræŋk 'haːf ə 'bɒtl əv 'bɪə || wɪð 'eni 'lʌk hi 'θɔːt | 'nəʊwʌn wɪl 'evə 'θɪŋk əv 'lʊkɪŋ fə me 'hɪə ||
En liten del av det vi ska kunna...
Tenta...
aɪ ðɪŋk ðɪz fɒkɪŋg ækseəm kæn fɒkɪŋg fɒk ɪt sælf
there, I said it.
I think this fucking exam can fucking fuck it self.
Whatever you do, do NOT (nɒt) come asking me about phonetics. May they all burn in hell.
-----
Efter att ha spenderat halva denna natten med att läsa genom hela min blogg, tillika mitt liv de senaste tre åren, kan jag dra slutsatsen att SHIT VAD TRÅKIG JAG VAR!
Hur kunde det enda jag brydde mig om vara: mitt hår, kläder, poluratitet och ex-pojkvänner?
Sen tänker jag efter, vad är det enda jag bryr mig om idag?
Jag vet inte något konkret svar på den frågan, men jag kan nog tänka mig att om tre år till kanske jag tittar tillbaka på det här och tänker "Hur fan kunde jag vara så trist?"
Jag måste dock säga att det finns lite mer än yta hos mig nu.
Nu när jag ändå sitter och svamlar så kan jag ju rada upp alla de problem jag känner just nu.
Plugg; två kompletteringsbehövande paper. En tenta jag for sure kommer kugga nästa vecka. Att jag känner mig rejält dum i huvudet över huvud taget på universitetet.
Kropp; ställde mig alldeles nyss framför spegeln i bara underkläderna för första gången på flera år, och jag kan verkligen inte förstå hur någon kan tända på det där bleka, tråkiga dallret som stirrade tillbaka på mig. Att jag får med mig en sängkamrat from time to time måste bero på att killar är desperata, nästan till samma grad som jag är. Nej, det där dallret ska bort en gång för alla.
Psykiskt; att jag inte har sovit ordentligt en natt på åtta månader börjar verkligen tära på mig. Hjärtklappningar, lugnande tabletter varvat med prestationshöjade tabletter och tobaksberoende är bara toppen på isberget. Vara ute och festa 1-2 dagar i veckan, är det verkligen så nyttigt för mig som jag tror? Det svaret är nog ganska självklart...
SÅ! What does one do? Jo, one goes to sleep... eller försöker iallafall... Jag vet iallafall att jag inte kommer somna förrän om 1-2 timmar och då kommer mardrömmarna stjäla all energi jag behöver inför morgondagen... Tänder som går att plocka bort, naglar som faller av, hud som går att slita av för att blotta muskler som går att dra av sträng för sträng som kolasnören.... känns lockande.
Jag behöver nog professionell hjälp. Efter ett timlångt samtal med Jacquie i söndags insåg jag att jag inte är en "dålig" människa för att söka hjälp hos folk som finns där för att ge hjälp. Jag har alltid haft en viss stolthet, att jag ska lösa allt på egen hand, men med tanke på att hon sa att jag är typexemplet av någon som lider av post-traumatisk stress, så har jag insett att jag nog måste svälja den där förbannade stoltheten, istället för dessa äckliga tabletter.
Det enda jag kan fokusera på just nu är att jag har så jävla högt i tak och så jävla höga fönster att gardinerna är ca 20 cm för korta. Vilket får mig att känna att jag nu ger upp den här svammelskiten för inatt och klickar på publicera fast jag kommer ångra det imorgon. Skitsamma, sanningen ska fram, och en ny snus ska in.
Utdrag ur tanke-boken.
Somliga har dagböcker. Jag har tankeböcker. De flesta av mina små tankar är nedklottrade i form av doodles i mina kollegieblock jag har på föreläsningar. Däremot har jag en hel bok ägnad åt mina tankar om Erik. Nu tänkte jag dela med mig av två utdrag därfirån.
27/5 Onsdag
Erik finns inte längre. Han har varit borta i fyra dagar.
Jag vill inte att det ska bli lättare.
Jag vill inte glömma.
Saknar honom med hela mitt hjärta.
27/5 Onsdag - tåget hem från D.
Undrar hur "resten" kommer bemöta mig? Kommer jag reagera konstigt på deras bemötanden?
Har kommit på ett fenomen inom sorg; man glömmer bort vad som varit. Då menar jag inte minnen, utan den närmsta tiden innan hela världen rasade samman.
T.ex. försökte jag komma på vad jag gjorde förra veckan, dagarna innan allt gick åt helvete.
Kunde för mitt liv inte komma på vad jag gjort, sen slog det mig: BALEN! Jag var ju på bal!
Att man kan fastna så i en sorgbubbla.
Undrar vilken färg en sorgbubbla har...
Svart som tjära? Skiftande och glittrande som en såpbubbla?
(Här har jag ritat en mycket fin bild på hur några ledsna streckgubbar sitter i en bubbla, medan några glada streckgubbar dansar till musik en bit bort...)
Man tror att alla som berörts borde få plats i Sorgbubblan, men nej. Där får endast de som inte kan sluta tänka på det plats.
Vår Sorgbubbla är dock större än de flesta andra...
Erik var fan bäst.
16/1 Lördag - födelsedag(?)
Att växa upp utan Erik kommer bli svårt...
Jag vet att han är med mig, och kan tänka mig hur han spänner blicken i mig idag när jag ska göra Systembolagspremiär.
Jag kan inte låta bli att le, att jag minns hur hans ansiktsuttryck såg ut är något jag hoppas få bära med mig hela livet ut.
Se hans "ear-to-ear smile", uttrycket vi har myntat i hans minne, på mitt bröllop.
Se hans rynkade panna och höjda ögonbryn över hur jag kan döpa mina barn till Vincent och Vega när de föds.
Höra hans hjärtvärmande skratt när jag sitter där på ålderns höst och gaggar om att på min tid hade vi minsann HD-tv, och tänk vilka grejer det var...
En vacker dag kommer vi få vara storebror och lillasyster en gång igen. Livet är bara något man måste genomgå för att få komma dit vi alla hamnar till slut.
Jag har vuxit så mycket av detta. Jag önskar allt bara var en dröm än idag, men sen tänker jag "Vem skulle jag vara idag om inte det här hänt, och format mig till den jag är idag?"
You'll never know... Jag vet iallafall att jag är stark. Jag gråter sällan, nästintill aldrig. Jag är så tacksam för allt jag har idag. Jag älskar er alla som brytt sig om mig, vet inte hur jag skulle tagit mig genom detta utan er. Guld värda.