Utdrag ur tanke-boken.

Somliga har dagböcker. Jag har tankeböcker. De flesta av mina små tankar är nedklottrade i form av doodles i mina kollegieblock jag har på föreläsningar. Däremot har jag en hel bok ägnad åt mina tankar om Erik. Nu tänkte jag dela med mig av två utdrag därfirån.
27/5 Onsdag

Erik finns inte längre. Han har varit borta i fyra dagar.

Jag vill inte att det ska bli lättare.
Jag vill inte glömma.

Saknar honom med hela mitt hjärta.






27/5 Onsdag - tåget hem från D.

Undrar hur "resten" kommer bemöta mig? Kommer jag reagera konstigt på deras bemötanden?

Har kommit på ett fenomen inom sorg; man glömmer bort vad som varit. Då menar jag inte minnen, utan den närmsta tiden innan hela världen rasade samman.

T.ex. försökte jag komma på vad jag gjorde förra veckan, dagarna innan allt gick åt helvete.

Kunde för mitt liv inte komma på vad jag gjort, sen slog det mig: BALEN! Jag var ju på bal!

Att man kan fastna så i en sorgbubbla.

Undrar vilken färg en sorgbubbla har...

Svart som tjära? Skiftande och glittrande som en såpbubbla?

(Här har jag ritat en mycket fin bild på hur några ledsna streckgubbar sitter i en bubbla, medan några glada streckgubbar dansar till musik en bit bort...)
Man tror att alla som berörts borde få plats i Sorgbubblan, men nej. Där får endast de som inte kan sluta tänka på det plats.

Vår Sorgbubbla är dock större än de flesta andra...

Erik var fan bäst.




16/1 Lördag - födelsedag(?)

Att växa upp utan Erik kommer bli svårt...

Jag vet att han är med mig, och kan tänka mig hur han spänner blicken i mig idag när jag ska göra Systembolagspremiär.

Jag kan inte låta bli att le, att jag minns hur hans ansiktsuttryck såg ut är något jag hoppas få bära med mig hela livet ut.

Se hans "ear-to-ear smile", uttrycket vi har myntat i hans minne, på mitt bröllop.
Se hans rynkade panna och höjda ögonbryn över hur jag kan döpa mina barn till Vincent och Vega när de föds.
Höra hans hjärtvärmande skratt när jag sitter där på ålderns höst och gaggar om att på min tid hade vi minsann HD-tv, och tänk vilka grejer det var...

En vacker dag kommer vi få vara storebror och lillasyster en gång igen. Livet är bara något man måste genomgå för att få komma dit vi alla hamnar till slut.



Jag har vuxit så mycket av detta. Jag önskar allt bara var en dröm än idag, men sen tänker jag "Vem skulle jag vara idag om inte det här hänt, och format mig till den jag är idag?"
You'll never know... Jag vet iallafall att jag är stark. Jag gråter sällan, nästintill aldrig. Jag är så tacksam för allt jag har idag. Jag älskar er alla som brytt sig om mig, vet inte hur jag skulle tagit mig genom detta utan er. Guld värda.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback