Systematisk sorg.

Idag har jag en av mina dåliga dagar. Och då snackar vi dålig. Folk runt mig har påpekat hur sorgsen och nedstämd jag verkar. Jag som brukar vara så extremt bra på att sätta upp den där fasaden. Jag började dagen med att vägra resa mig ur sängen, men pallrade mig upp för att gå och plugga på Biblioteket i stan. Där fick jag förklara för en av mina studiekamrater hur Erik gick bort, och omständigheterna kring det. När jag satt där och malde på så såg jag mig själv som utifrån. "Där sitter hon och rabblar upp händelserna som om hon läste inköpslistan", tänkte jag. Det är precis så jag gör det. Utan darr på rösten, utan darr på läpparna. Ögonen blir inte ens lite glansiga. Det har antagligen att göra med att det på måndag är 2 år sedan han dog, och att allt detta är en del av mig nu så det inte påverkar mig på samma sätt längre. Beror det också på att jag helt enkelt låtsas att det inte hänt? Att jag beskriver det som en story i en film? Det är inte lönt att veta.

Hur som helst, på vägen hem från stan kände jag den där brinnande känslan jag haft innanför ögonlocken hela dagen öka. Skyndade mig hem, tog av mig skorna, tvättade bort sminket, böt till mjukisbyxor och satte mig på sängen, satte igång
Eriks Memorial-playlist, klickade mig in på hans Facebook och började gråta. Som på rutin. Det är en hemsk känsla.

Nu ska jag däremot byta till min Untz Untz-playlist, och skrubba rent den här röran till en lägenhet. Vända på steken så att säga, och rycka upp mig, vilket storebror skulle sagt åt mig att göra om han kunde. Erik, du var awesome.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback