Förbannat.
Att förlora sitt eget kött och blod till en enda svaghet hos en muskel. Hade Eriks hjärta hållt ut en natt till hade han fortfarande varit vid livet. Jag hare inte haft denna känslan inombords att något hos mig saknas. Denna känslan att mina geners härkomst svarar för att världens absolut bästa människa går och mister sitt liv på sitt livs lyckligaste dag. Det är fan inte ok. Jag har verkligen gått ner mig mer än jag velat. Jag vet Erik, att du hade velat att jag skulle gått och blivit något vettigt. Något med en titel eller något som eftersträvar det.
Jag saknar dig något så otroligt, och att behöva säga högt och tydligt till sig själv :"Erik finns inte. Han är död." är något jag hoppas ingen av er få som läser detta _någonsin_ behöver uppleva.Det är något jag hade klarat mig utan, men utan inte hade varit densamma. Jag älskar migsjälv idag, men vet om att jag har denna fruktansvärda saknad som värker ända in i minsta lilla ben var dag. M
Min bror dog. På grund av sitt hjärta. Hade jag varit där hade han fått mitt. Han var framtiden. Han var den bästa av alla oss. Han var så fruktansvärt smart, framgångsrik och charmig. Ångrar inte en enda sekund i mitt liv med honom. Då var han iallafall fortfarande min. Han fanns. Nu gör han inte det. Borta. Denna smärta finns inte. Hjälplöshet.
Gnol.
Har gått från att varit i extas över att älska mitt jobb, vara skitnöjd med håret, åka till sthlm med bästa Louise nästa helg, få flytta till en perfekt lägenhet, till att ligga här med världens största klump i magen. Jag vet precis vad den beror på, och det är något jag inte kan göra något åt. Kan behöva bryta ett band som räddat mig ur många dystra stunder, men satt mig i lika många. Huvudbry.