Ensam i en värld full av vänner.

Jag kan inte hjälpa att jag känner mig som den sista kvinnan på jorden lite grann. Spenderar nog mer än 15 timmar på dygnet helt utslagen på min säng, i självömkan, som är det jag hatar mest hos människor. Därför ligger jag och hatar mig själv för att jag hålls med något jag hatar. Paradox.
Jag går ut och röker och känner att jag borde göra något åt allt det här. Vad fan är det jag kan göra då? Inte ett dugg. Det enda som funkar för stunden är att dra ut och festa med kompisar, hur tragiskt låter inte det? Att jag smiter från mina demoner till en värld där jag är tjejen som syns och hörs.
Jag visar inte utåt att jag bara vill skrika, utan sitter där med mitt halvdumma flin på läpparna och ser till att alla andra är glada. Jävla hycklare är vad jag är.
Vad jag kan minnas har jag inte gråtit sen i somras... helt tom.

Kommentarer
Postat av: Lisfis

Mahlen! <3 jag bryr mig, på riktigt. Inte bara såhär "vi har inte setts på länge så jag låtsas". Kram

2010-11-11 @ 07:46:56

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback