1 år..
Inlägg skrivet 0345 natten till den 25/6 2010.
Idag, eller igår om man ska vara petnoga, var det ett år sen jag såg min brors urna sänkas ner i marken. Ett år sen jag och Jacquie la ner våra rosor tillsammans med urnan. Ett år sen solen stekte, och jag hade på mig en svart smockklänning som sitter som en sopsäck på mig idag.
Ett år har gått obeskrivligt fort, men det har samtidigt varit det längsta året jag upplevt i mitt tjugoåriga liv.
Idag var det precis lika varmt som för ett år sen. Solen stekte även idag. Gravstenen sattes upp igår. Om en månad kommer Jacquie hit från Vancouver. Det känns som en cirkel har slutits. En cirkel jag helst hade klarat mig utan erfarenheten av, men samtidigt något jag vuxit otroligt mycket tack vare.
Redan nu pryds löpsedlarna av rubriker rörande Michael Jacksons död, och att hans begravning skedde för ett år sen imorgon. Vem fan bryr sig om det? Var är löpsedlarna om att världen gick miste om en av universums bästa, mest varma, smartaste, mest omtyckta och inte minst, mest inspirerande människa begravdes för ett år sen? Tjugosex år gammal är ingen ålder man ska ryckas bort vid... speciellt inte när du var bara några få år, om ens det, från att skaffa din egen familj. Det suger så hårt, gör så ont, och jag minns jag lovade dig där och då, vid din begravning att jag skulle se till att mina barn fick veta allt om hur perfekt du var. Det ska jag hålla.
Nu sitter jag och lyssnar på den musik som spelades på Eriks minnesstund i Vancouver, och kan inte låta bli att le åt blandningen av Daft Punk, Gorillaz, Franz Ferdinand och the Streets. Jacquie kunde inte ha valt mer passande musik. Jag tittade även nyss på reklamen för Discovery Channel - I love the whole world, och minnas de stora svarta bokstäverna på Eriks vägg: AWESOME. De ska pryda min kropp med permanent bläck en dag. Jag har skrivit på Eriks Facebooksida hur mycket jag saknar honom, och sänder alla mina tankar till honom, var han än befinner sig idag.
En kall vinterdag kommer jag bli äldre än vad Erik fick chansen att bli, trots det kommer han föralltid vara min storebror. Lilla E...
<3
Ett år har gått obeskrivligt fort, men det har samtidigt varit det längsta året jag upplevt i mitt tjugoåriga liv.
Idag var det precis lika varmt som för ett år sen. Solen stekte även idag. Gravstenen sattes upp igår. Om en månad kommer Jacquie hit från Vancouver. Det känns som en cirkel har slutits. En cirkel jag helst hade klarat mig utan erfarenheten av, men samtidigt något jag vuxit otroligt mycket tack vare.
Redan nu pryds löpsedlarna av rubriker rörande Michael Jacksons död, och att hans begravning skedde för ett år sen imorgon. Vem fan bryr sig om det? Var är löpsedlarna om att världen gick miste om en av universums bästa, mest varma, smartaste, mest omtyckta och inte minst, mest inspirerande människa begravdes för ett år sen? Tjugosex år gammal är ingen ålder man ska ryckas bort vid... speciellt inte när du var bara några få år, om ens det, från att skaffa din egen familj. Det suger så hårt, gör så ont, och jag minns jag lovade dig där och då, vid din begravning att jag skulle se till att mina barn fick veta allt om hur perfekt du var. Det ska jag hålla.
Nu sitter jag och lyssnar på den musik som spelades på Eriks minnesstund i Vancouver, och kan inte låta bli att le åt blandningen av Daft Punk, Gorillaz, Franz Ferdinand och the Streets. Jacquie kunde inte ha valt mer passande musik. Jag tittade även nyss på reklamen för Discovery Channel - I love the whole world, och minnas de stora svarta bokstäverna på Eriks vägg: AWESOME. De ska pryda min kropp med permanent bläck en dag. Jag har skrivit på Eriks Facebooksida hur mycket jag saknar honom, och sänder alla mina tankar till honom, var han än befinner sig idag.
En kall vinterdag kommer jag bli äldre än vad Erik fick chansen att bli, trots det kommer han föralltid vara min storebror. Lilla E...
<3
Extrema pluspoäng till David och Victor som bad mig komma och kolla på film och got my mind of things... Guldkillar. <3
Kommentarer
Trackback