-----

Efter att ha spenderat halva denna natten med att läsa genom hela min blogg, tillika mitt liv de senaste tre åren, kan jag dra slutsatsen att SHIT VAD TRÅKIG JAG VAR!
Hur kunde det enda jag brydde mig om vara: mitt hår, kläder, poluratitet och ex-pojkvänner?
Sen tänker jag efter, vad är det enda jag bryr mig om idag?
Jag vet inte något konkret svar på den frågan, men jag kan nog tänka mig att om tre år till kanske jag tittar tillbaka på det här och tänker "Hur fan kunde jag vara så trist?"
Jag måste dock säga att det finns lite mer än yta hos mig nu.

Nu när jag ändå sitter och svamlar så kan jag ju rada upp alla de problem jag känner just nu.
Plugg; två kompletteringsbehövande paper. En tenta jag for sure kommer kugga nästa vecka. Att jag känner mig rejält dum i huvudet över huvud taget på universitetet.
Kropp; ställde mig alldeles nyss framför spegeln i bara underkläderna för första gången på flera år, och jag kan verkligen inte förstå hur någon kan tända på det där bleka, tråkiga dallret som stirrade tillbaka på mig. Att jag får med mig en sängkamrat from time to time måste bero på att killar är desperata, nästan till samma grad som jag är. Nej, det där dallret ska bort en gång för alla.
Psykiskt; att jag inte har sovit ordentligt en natt på åtta månader börjar verkligen tära på mig. Hjärtklappningar, lugnande tabletter varvat med prestationshöjade tabletter och tobaksberoende är bara toppen på isberget. Vara ute och festa 1-2 dagar i veckan, är det verkligen så nyttigt för mig som jag tror? Det svaret är nog ganska självklart...
SÅ! What does one do? Jo, one goes to sleep... eller försöker iallafall... Jag vet iallafall att jag inte kommer somna förrän om 1-2 timmar och då kommer mardrömmarna stjäla all energi jag behöver inför morgondagen... Tänder som går att plocka bort, naglar som faller av, hud som går att slita av för att blotta muskler som går att dra av sträng för sträng som kolasnören.... känns lockande.
Jag behöver nog professionell hjälp. Efter ett timlångt samtal med Jacquie i söndags insåg jag att jag inte är en "dålig" människa för att söka hjälp hos folk som finns där för att ge hjälp. Jag har alltid haft en viss stolthet, att jag ska lösa allt på egen hand, men med tanke på att hon sa att jag är typexemplet av någon som lider av post-traumatisk stress, så har jag insett att jag nog måste svälja den där förbannade stoltheten, istället för dessa äckliga tabletter.

Det enda jag kan fokusera på just nu är att jag har så jävla högt i tak och så jävla höga fönster att gardinerna är ca 20 cm för korta. Vilket får mig att känna att jag nu ger upp den här svammelskiten för inatt och klickar på publicera fast jag kommer ångra det imorgon. Skitsamma, sanningen ska fram, och en ny snus ska in.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback