Och så var vi bara fyra.

Jag tror inte att jag mått såhär illa både psykiskt och fysiskt på evigheter.

Jag ska fatta mig kort.

Min bror's klaff-fel läkte inte. Det dödade honom.

Jag har gråtit slut på alla tårar, det kommer inga mer.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback