Sviken.

Idag har jag haft ännu en utav de där såkallade dagarna. Jag känner mig på något sätt sviken. Jag har egentligen inte ställt något krav på någon om stöd eller så, och det jag fått hittills har varit underbart. Men nu, när allt är "bra" igen, det vill säga, folk har lessnat på mig, så är jag totalt förbisedd. Jag hatar att hamna i andra hand. Det kan jag erkänna, jag kräver inte att vara i första hand, men när det rör familjen och vännerna så hatar jag att hamna i andra hand. Första och en halva-handen är lagom för mig.

En till sak jag kommit på att jag verkligen hatar; folk som får mig att känna mig oillräcklig och mindre värd. Som tur är så är min majoritet motsatsen till just det. Jag tror inte någon alls mår bra av att känna sig mindre värd än sina vänner, det har jag stått ut med ända fram till gymnasiet, och det gör en halv inombords. Man kanske kan tro att jag har superbra självförtroende, men det är tvärtom. Allt mitt självförtroende är fejkat. Fram tills efter studenten fick jag hjärtkläppning av bara rena tanken på att gå ut i bara linne. Nu tänker jag alltid när jag står där framför spegeln: "Hur hade Erik reagerat på mina tankar nu?" då vet jag att han hade skrattat över hur löjlig jag lät. Då tar jag inte på mig den där munkjackan. So what om världen ser mina feta överarmar. Det är inte det de ska titta på om de är bra människor. Däremot dåliga människor klarar man sig utan.



Jag har blivit en pelare av sten utåt. Jag målar på min  fasad, låtsas som allt är bra, men inuti krackelerar jag. Snart kommer taket rasa in...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback