Utsliten.

Det finns så mycket jag borde tänka på, som jag bara låter flacka förbi. Tänk er en tunnel medmörka moln som sakta flyger genom, men då och då fastnar ett moln där, och stoppar upp alla de andra. Då du. Då mår Malin inte bra. Visar hon det? Nej.

Det syns inte utåt, och det har jag fått lära mig nu, för att stödja resten av min familj, det känns som om att alal ser till mig när vi står vid graven. Jag ler och säger något fint som får alla att skratta till lite av glädje. Inombords skriker jag tills luften tar slut i lungorna.

Jag gråter inte längre. Förut grät jag hela tiden när jag var ensam kändes det som. Nu ska det mycket till. Tunneln ska fyllas av mörka moln. 

Längst bort i tunneln börjar det ljusna för mig, jag har en chans att börja ett nytt liv. Den chansen ska jag ta. Samtidigt har jag ett mörkt moln som alltid suttit fast i tunneln. Och ett nytt moln, som skiftar i regnbågens alla färger. Det är min bror.

Det andra molnet, det mörka. Är något jag hoppas antingen ta död på, eller måla i min favoritfärg.




Jag saknar dig Erik... min största förebild.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback