Ingen mer morfar.
Jag kan inte fatta det, att han inte längre finns, trots att det har gått tre dagar nu. Jag fick reda på det i skolan och jag stängde av mig helt, först nu börjar jag tänka igen och det känns så tomt så tomt. Kan minnas honom bara genom att känna en lukt eller tänka på något specifikt i mormors hus. Shit, bara att säga bara mormor istället för mormor och morfar får mig att känna sån kyla inuti mig. Förmodligen tror många att jag överreagerar, men han var min bästa vän när jag var liten. Jag hade ingen annan, och han hittade alltid på massa roliga saker att göra. Usch jag vill inte att det ska vara sant.
Jag ringde mamma på väg in i mediahuset för att hon ringt mig under ett möte, och fick då reda på det, att han somnat in för evigt. Stina gav mig världens största kram, tack Stina, tack. Jag var senare i ett mindre chocktillstånd och gick in och satte mig på Rörlig bild B-lektionen, alla stirrade på mig men jag tänkte inte på det, jag lät tårarna rinna och bara väntade på att mamma skulle ringa och säga att de hade fel. Först när Sofia frågade mig om något hänt slog det mig, hon kramade om mig och vi satt och pratade inne i lärarrummet själva, kändes skönt att få prata med någon. När jag cyklade hem slog det till mig som ett knytnävsslag i ansiktet, och jag grät hela vägen hem. Innanför dörren säckade jag ihop och lät Dennis trösta mig, jag älskar honom, skulle inte klara det här utan honom.
Det kommer fortfarande över mig ibland, den där kylan. Nästa fredag ska han begravas. Jag vill inte säga hej då, jag vill inte behöva förlora min äldsta bästa vän. Min morfar. Jag älskade dig. Vila i frid.
Jag ringde mamma på väg in i mediahuset för att hon ringt mig under ett möte, och fick då reda på det, att han somnat in för evigt. Stina gav mig världens största kram, tack Stina, tack. Jag var senare i ett mindre chocktillstånd och gick in och satte mig på Rörlig bild B-lektionen, alla stirrade på mig men jag tänkte inte på det, jag lät tårarna rinna och bara väntade på att mamma skulle ringa och säga att de hade fel. Först när Sofia frågade mig om något hänt slog det mig, hon kramade om mig och vi satt och pratade inne i lärarrummet själva, kändes skönt att få prata med någon. När jag cyklade hem slog det till mig som ett knytnävsslag i ansiktet, och jag grät hela vägen hem. Innanför dörren säckade jag ihop och lät Dennis trösta mig, jag älskar honom, skulle inte klara det här utan honom.
Det kommer fortfarande över mig ibland, den där kylan. Nästa fredag ska han begravas. Jag vill inte säga hej då, jag vill inte behöva förlora min äldsta bästa vän. Min morfar. Jag älskade dig. Vila i frid.